2012!

 Som vanligt när det är nån speciell dag så är det ett väldans liv på facebook om glad påsk och god jul och hit och dit. Och ett väldigt tjat om hur detta år har varit och hur man hoppas att nästa år ska bli. Jag känner mer att imorgon är det tisdag och nästa år blir väl vad man gör det till?
Här kommer i alla fall en liten sammanfattning av vårt 2012 i bilder.

 Den här bilden är från januari och jag gillar den! Vi hade en barnfri kväll och gick ut på bowlingen. Några tråkiga omständigheter gjorde att jag kände att jag behövde muntras upp lite och det blev en lyckad kväll tillsammans!

 I februari fick Anneli sin födelsedagspresent; att jag kom till henne i Göteborg och vi gick på Kapten Röd på Lisebergsteatern. Det var en grym spelning! Troligen den bästa jag varit på och jag får flashbacks varje gång jag hör nån av låtarna. Det var absolut inte sista gången jag såg dem live!

 I mars kom det efterlängtade testet med två streck, jag var gravid igen! Vågade knappt tro att det var sant eftersom vi nästan gett upp på att få en bebis under 2012. Men vi hann ju precis!

 I april firade vi påsk hos min mamma och hennes man. Dit kom också min mormor, moster, syskon, morbror med sambo och Rogers föräldrar. Och vi passade på att avslöja att Vilma skulle bli storasyster genom att hon hade en tröja med texten STORASYSTER på magen. Det tog en stund innan någon reagerade men sen blev alla förstås väldigt glada!

 I maj åkte Vilma på vattkoppor! Det var så typiskt att det blev samma dag som dem skulle på utflykt med dagis. Som hon hade längtat efter att åka buss och ha en egen matsäck med sig! Men jag hann bara lämna henne på morgonen och åka till jobbet så ringde dem och sa att dem sett prickar i pannan. Så det blev nästan två veckor hemma innan hon var pigg igen.

 Juni månad gick väldigt fort. Bland annat firade vi vår första bröllopsdag genom att bjuda in vår bestman och tärna och ta fram en av tårtorna från bröllopsdagen ur frysen. Vi hade fått ett tips om att dem går att frysa in och det gick alldeles utmärkt! Den smakade precis lika gott ett år senare.
Annars var juni månad ganska kall, och som ni ser på bilden var jag glad att jag inte plockade undan Vilmas skalkläder för fort för dem behövdes verkligen för att inte frysa i sandlådan.

 I juli åkte hela familjen på semester till västkusten. Vi besökte Varberg, Falkenberg, Ullared och Göteborg bland annat. Gick på Liseberg och Universeum. Och vi gick på Vallarnas friluftsteater och såg årets föreställning Campa i klaveret. Det var väldigt mysigt att komma hemifrån ett tag men vädret var inget vidare och att sola och bada blev det inget av. Bilden ovanför är tagen på sista dagen, precis innan vi skulle åka hemåt och då först sken solen men som ni ser så har vi jackorna på oss ändå.

 I augusti var det kalasdags för vår treåring! Hon var sååååå glad över sin Pelle Svanslös-tårta. Också fick hon ju ha sitt första riktiga barnkalas med sina jämnåriga kompisar, det tror jag var väldigt uppskattat.

 I september började jag lessna på magen. Då började den bli sådär jobbigt ivägen hela tiden och speciellt på jobbet. Men samtidigt började man inse att vi snart skulle få ut den där bebisen som vi väntat på så länge och troligen kommer jag aldrig mer få vara gravid så det var lite blandade känslor.

 I oktober kom äntligen min kära bror på besök! Han skulle ju hjälpa mig med min fina rabatt som jag längtat så efter! I framtiden ska vi även stenlägga framsidan av huset så då kommer han säkert få hjälpa till igen. Väldigt fint blev resultatet och det ska bli spännande att se den i sommar med alla blommor i.

 Från att ha gått heltid på dagis från april till oktober så fick Vilma börja gå 15 timmar i veckan i november. Och då hade hon ju mycket mer tid att leka med sina grejer i sitt lekrum helt plötsligt. Här har hon till exempel picknick med nallar och dockor. Från slutet av november till idag har hon inte gått alls på dagis så vi inte vill riskera att dra hem några sjukdomar med en nyfödd bebis i huset. Men nu efter nyår är det dags att gå tillbaka till sina 15 timmar igen, och det behöver både Vilma och hennes mamma kan jag lova.

Så den 5e december var Elsa äntligen redo att komma ut! Och namnet Elsa har varit bestämt sen vi fick veta att det var en tjej i somras, men vi har inte velat tala om det så mycket innan vi hade henne hos oss. Dock berättade vi ju för Vilma och hon var väldigt snabb med att säga "Min mamma har en bebis i magen och den ska heta Elsa" så fort vi träffade nån ny person så det var inte det lättaste att hålla det hemligt. 

Nu ska vi bland annat planera inför en namngivningsdag till Elsa under 2013 och sen har vi ju vår Londonresa i maj att se fram emot. Det ska verkligen bli spännande att gå på Chelsea flower show!

Lilla farfar....

Igår kom beskedet om min farfars död. Först kände jag ingenting men senare på kvällen kom känslorna, och samvetet. Jag känner mig så elak som vetat om att han mått sämre och sämre och bott på hem det senaste åren men ändå inte hälsat på. Fast det beror på att jag inte ville minnas honom som den gamla ynkliga gubben han blev utan den friska söta farbrorn som han var när vi var små. Som tur är hann vi i alla fall ta ett foto med fyra generationer när Vilma var 2 månader. Vila i frid, lilla farfar....

Morfar!

Vilma ca 2 månader gammal.                                           Elsa ca 14 dagar gammal.

Visst är de lika varandra, våra döttrar? Förutom att Elsa är mycket mörkare och har mycket mer hår så tycker jag dem är nästintill identiska. :) 

Idag har jag gått och funderat på en sak som gör mig arg och ledsen. Idag är min morfars födelsedag, hade han levt idag hade han fyllt 85år! Men tyvärr togs han ifrån oss för 20 år sedan. Det gör mig så ledsen att tänka på hur mycket roligt vi kunde haft om han fick leva längre. Så han kunde få se oss växa upp, ta studenten, bilda familj. Bli vuxna helt enkelt! Undra om han skulle tyckt att vi lyckats i livet? 

Jag var ju bara 5 år när han dog men jag har några svaga minnen. Bland annat kan jag se honom sitta i gungstolen i mormor och morfars kök, i det stora fina huset med flera stora äppelträd i trädgården. Jag minns honom som mysig och snäll, och lite busig. Fast vi inte setts på 20 år så saknar jag honom ibland! 

Och det som gör mig så arg är min egen pappa, mina barns morfar. Han som skulle kunna finnas där för dem och de skulle kunna ha gemensamma minnen. Men han har valt att inte ha kontakt med oss och det gör mig så arg! Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan ta avstånd från sina barn och barnbarn, från sitt eget kött och blod. Dem som man sett växa upp och utvecklas och sen inte bry sig längre. Jag blir så ledsen inombords varje gång Vilma pratar om sina släktingar och vem som har vilken relation till vem. Men sin morfar får hon bara se på foton, trots att han lever och finns bara några timmar bort! Jag hoppas så att han tar sitt förnuft tillfånga och tar kontakt, för Vilmas och Elsas skull. Innan det är för sent....

Elsa!

Tänkte bara komma in och bjuda på några bilder på vår lilla skatt!

9 dagar!

Då är Elsa redan 9 dagar gammal. Vet att alla säger det jämt men- det är sjukt vad fort tiden går! Jag har bestämt mig för att njuta mer av den här bebistiden, för den kommer ju aldrig tillbaka. Och inte ska vi ha fler barn heller så nästa gång får mina syskon se till att få några bebisar som jag kan mysa med!
Tänkte att jag skulle berätta om förlossningen för den som tycker det är intressant. Om inte annat kan det vara kul för mig att ha kvar och läsa om senare när man glömt bort den fruktansvärda smärtan.
Det började i vilket fall på natten mot måndag den 3e december. Slemproppen (Uuuuuw!) gick och jag kände några svaga värkar men inget mer än så. Så Roger jobbade som vanligt på måndagen och jag hade bara värkar till och från under dagen. Men på kvällen skojade jag om att "Om vattnet går i natt så blir det precis samma som med Vilma" (Att vattnet gick på måndagsnatten men hon är inte ute förrän på torsdagkväll och då skulle det även bli den 6e, samma datum som Vilma) Men jag trodde ju aldrig att nåt skulle hända förrän jag vaknade av att jag behövde gå och kissa och kände att det faktiskt sipprade ut vatten. Så jag ringde förlossningen på morgonen så vi fick komma in så fort vi kunde. Vilma skulle ju skjutsas till farfar först och sen har vi ju typ 2 mil till sjukhuset. Jag var orolig eftersom bebisen inte var fixerad vid den sista kontrollen och navelsträngen kan halka före huvudet om vattnet går. Men barnmorskan kände att hon var fixerad nu och jag fick ligga med CTG-kurva på magen. Den visade (och jag kände) värkar med 10 minuters mellanrum och det var nästan ingen på förlossningen så vi fick ett rum där för att se om det kom igång. Men det avtog istället och värkarna försvann nästan. Då bestämde vi oss för att åka hem och vila eftersom jag inte sovit så mycket genom värkarna på natten. Vi hyrde en film på vägen hem och slocknade båda två på soffan, Vilma fick vara kvar hos farfar tills vi visste om det kom igång mer eller inte.
Roger tyckte vi skulle ta en sväng till stan och gå omkring så kanske det kommer igång och då är vi ju redan i närheten av sjukhuset. Så vi gick runt i stan och på olika gallerior i flera timmar på eftermiddagen. Då och då fick jag stanna upp och luta mig mot Rogers axel och andas igenom värkarna. Kanske såg ut som jag höll på att svimma i julhandeln men det var bara lite värkar! Vid sjutiden hade det kommit igång med 10-15 minuters mellanrum igen och gjorde ordentligt ont. (Som man trodde då, innan man kände de riktiga värkarna) Vi ringde till förlossningen och fick komma upp på kontroll, de erbjöd oss att sova där men jag hatar ju sjukhus och kände att jag nog sover bättre i min egen säng. Så jag fick smärtstillande tabletter med mig hem och vi åkte hemåt. Tabletterna gjorde ingen direkt verkan och jag trodde aldrig jag skulle somna, men jag måste ha somnat till åtminstone en halvtimme. För när jag vaknade och satte mig upp så sa det SPLASH och vattnet gick på riktigt. Och som på en sekund kom värkarna med 5 minuters mellanrum och det var nästan omöjligt att andas sig igenom dem. Roger fick ringa till förslossningen och de sa bara Kom hit! Så vi satte oss bilen direkt, i snöstormen! Jag sa åt Roger att köra försiktigt, jag kommer ju hellre fram och nästan föder i bilen än inte kommer fram alls. Men samtidigt som han skulle hålla sig lugn så satt jag och halvskrek i baksätet när jag insåg att det bara var 4 minuter mellan varje värk.
00.26 är vi inskrivna i förlossningsrummet och de ber mig prova lustgasen, men det gör för ont! Jag kan inte fokusera på att andas i en mask när det gör så ont. Så jag ber om ryggmärgsbedövningen, som jag tog med Vilma också och då funkade den jättebra. Men den gången tyckte jag att det tog en sekund att sätta den och sen hjälpte den på en gång med smärtan. Nu fick jag verkligen kämpa för att ligga stilla medan doktorn satte den på plats och sen frågade barnmorskan flera gånger om smärtan minskat men jag kunde inte säga att den gjorde det nåt märkbart. Till slut fick jag kliva upp och kissa och sen sätta mig på sängkanten en stund. Men värkarna gjorde så fruktansvärt ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ville nästan börja sparkas och slåss för att ta ut aggressionen nånstans. Det är ju så frustrerande att ha en sån smärta som man inte kan kontrollera. Och stackars Roger kunde bara sitta på sidan om och hålla min hand. Som jag kramade så hårt så han efteråt trodde att vigselringen blivit ihoptryckt. Men han härdade ut som tur var.
Till slut kändes den där "skita på sig känslan" och barnmorskan bad mig att krysta. Äntligen kunde man bli förbannad och ta ut ilskan på nån slags kraft. Och 02.20 registrerades krystvärkar i journalen och 02.38 är hon född. Och på en sekund är all smärta borta, det är en sån sjuk känsla att gå från att skrika i panik och smärta ena sekunden och sen bara slappna av och bli så lättad och lycklig en sekund efter.
En stund senare kom sköterskorna in för att mäta och väga henne. Hon vägde 3985g och var 52cm, både längre och tyngre än Vilma var och jag som gissat på att hon skulle bli mindre. Tyckte min mage var så liten jämfört med för tre år sen. Men så såg dem att hon hade lite låg temp och fick ligga mot mitt bröst under en massa filtar ett tag för att få värme. Samtidigt kom brickan med det berömda fikat in så fick Roger ta Elsa på bröstet medan jag fick duscha av mig. Och det är nog den värsta stunden av allt, när magen som nyss var så rund och fin helt plötsligt är en hängande hudpåse, blod överallt och nålar i armarna. Ingen vacker syn...
Sen fick vi ett rum på BB, som tur var slapp vi dela med någon annan eftersom vi fick det vid halv sex på morgonen och halv åtta var det dags för frukost. Bara sova två timmar och sen upp igen! Elsa verkade må jättebra och tempen steg till det normala. Däremot hade en första barnmorska frågat om vi ville åka hem direkt på morgonen och nästa som kom in på rummet berättade att vi inte får åka förrän tidigast 36 timmar efter födseln då jag hade en tidig vattenavgång. (Mer än 18 timmar innan födseln) Så då räknade vi ut att vi får åka hem på torsdag eftermiddag och längtade dit med en gång. BB kan vara det värsta stället på jorden, typ som fängelse. (Dessutom var det svinkallt i vårt rum och trots att vi sa det till flera ut personalen och dem till och med höll med om att det var kallt så blev det ingen ändring på det. Jag fick sitta i fåtöljen bredvid elementet med en filt över mig varje gång jag skulle amma.) Men när torsdagen kom och vi väntade på vår läkarundersökning som skulle vara innan hemgång så säger dem att dem sett i journalen att jag fått antibiotika i droppet som man ska, men man måste få det minst 2 timmar innan födeseln för att bebisen ska få i sig nog mycket. Och mitt dropp sattes ca 1tim och 54minuter (!) innan födseln och då var Elsa i en riskzon för att få en infektion så doktorn tyckte att vi skulle stanna en natt till. Men hon gjorde läkarundersökningen ändå och såg inga fel alls på Elsa. Jag blev genast jättebesviken när jag längtat så mycket hem till mitt eget men kände såklart att Elsas hälsa är viktigast så vi blev kvar en natt till. (Alla nyfödda kan ju få en infektion såklart men Elsa var  lite mer utsatt utan antibiotikan.) Natten blev utan Roger då han var tvungen att hämta hem Vilma från farfar. Och det kan ha varit den värsta natten hittills i mitt liv. Elsa sov och åt som hon skulle men jag kände mig verkligen som en fånge. Usch för sjukhus!
Under torsdagen frågade jag även barnmorskan om jag inte kunde få lite ersättning och ge extra till Elsa. För även om jag tänkt att amma så får hon ju inte i sig mer än ett par droppar och det kändes inte nog. Jag vet att vi fick ersättning med Vilma fast jag tänkt amma då också och då var det inga problem, snarare deras idé att ge extra. Men den här gången sa dem att det var minsann fullt normalt att de skulle klara sig på ett par droppar mjölk tills det runnit till ordentligt. Så det var ju bara att fortsätta amma de dropparna då.
Doktorn från kontrollen på torsdagen hade lovat mig att få komma hem vid lunchtid på fredagen efter en ny läkarkontroll av Elsa. Så Roger hade gjort sig beredd att hämta hem oss och jag började packa ihop våra saker på rummet. Men på kontrollen var det såklart en ny läkare (en jättebra och trevlig en iofs!) som upptäckte att Elsa var lite skakig. Och det berättade jag att hon varit hela tiden, små bebisar är ju lite ryckiga i sina rörelser så vi hade ju inte tänkt att det var nåt fel. Men han gjorde ett test på blodsockret och såg att det låg på 1,9 och bör ligga på 2,6 eller mer. Så där kunde jag glömma att få åka hem till lunchtid för de ville ge henne extra ersättning och se så att blodsockret steg som det skulle. Och tillmatningen och testen skulle ske med tre timmars mellanrum, och de ville ha minst 2 positiva test innan vi fick åka hem. Då insåg jag att det skulle ta hela dan och bröt ihop. Kändes som jag ville rymma därifrån! Och hur kunde läkaren dagen innan missa att hon var skakis!? Jag blev så arg och ringde till Roger som blev ännu mera arg att det inte upptäckts tidigare då vi faktiskt bett om att få ge henne extra mat. Han tog med sig Vilma och kom upp och hälsade på oss ett par timmar medan vi väntade på det första testet som visade 2,7. Då tänkte vi direkt vilken lättnad, då behöver vi bara ett bra test till så får vi åka. Så Roger åkte och handlade mat med Vilma medan vi väntade på nytt test. Tre timmar (och en fruktansvärd barnmorska!) senare så visade testet 3.0. Jaaaa, vi får åka hem! Men icke, helt plötsligt var ju två test alldeles för lite och dessutom måste vi ha nåt slags godkännande från barndoktorn innan vi skulle åka. Men då blev Roger förbannad och ifrågasatte hur reglerna kunde ändras med några timmars mellanrum hela tiden. Och samtidigt kom och gick det ny personal hela tiden och inte verkade dem kunna prata med varandra om vår situation heller! Vid halv 4 på eftermiddagen togs det senare testet och sen väntade vi på barndoktorns utlåtande. Men klockan gick och halv sju var det dags för mer mat och nytt test som visade 3.5. Men än hade ingen doktor dykt upp. Tydligen har dem EN doktor på hela barnakuten, förlossningen och BB på kvällar och helger. Extremt bra prioritering! Vi väntade och väntade och tillslut fick vi nog! Vi bad om att få skriva ut oss själva på "egen risk" som det så fint heter, och fick åka hem! Då var klockan redan nio på kvällen och vi hade väntat på doktorn sen fyra. Men så fick vi en tid klockan 8 på lördag morgon för återbesök och fick den duktiga doktorn som upptäckte att hon var skakig. Och han friskförklarade henne direkt! Hon såg så fin och välmående ut och blodsockret var normalt. Så äntligen fick vi komma hem och stanna hemma! Helt sjukt hur rörigt det är på BB och alla verkar ju vara olika skolade eftersom reglerna kunde ändras under samma dag....Som tur är var det sista gången vi låg där! ;)

Och nu har vi alltså haft 2 barn i 9 dagar. Jag går redan med huvudvärk och kan knappt minnas när jag duschade eller åt senast, men snart ska man väl vänja sig hoppas jag...Elsa är i alla fall jättesnäll och sover och äter som hon ska. En riktig liten gosbebis!

Äntligen är hon här!

Igår natt ville hon komma ut, vår efterlängtade Elsa! Och snacka om att ingen förlossning är den andra lik... Jag berättar mer när vi kommit hem från BB och allt lugnat sig lite!

BF + 1 vecka

Så har vi passerat datumet med en vecka. Om det blir som med Vilma så går vattnet ikväll men bebisen kommer inte förrän på torsdag så jag väntar mig att få vänta ett par dagar till. Tur att vi bestämt att vi bara ska ha två barn, den här väntan är verkligen fruktansvärd. Speciellt i den är onda kroppen och med en treåring hemma som är trotsig och bråkig ena stunden och måste aktiveras alla andra stunder. Kan inte vara roligt att gå hemma med en mamma som har värk hela tiden och blir andfådd av att gå upp för trappen. Och inte blir det bättre av allt tjat från olika håll om ungen är ute eller inte än. Vill man att nån ska veta om barnet har fötts eller inte så berättar man nog det, och hade man kunnat välja så är det klart att man inte går över tiden med vilje. Blir så less på alla som verkar tro att jag inte är medveten om att datumet är passerat, tro mig, det är jag väl medveten om...om inte annat så känns det i varenda liten muskel och led som knakar och brakar varje gång man rör sig så jag blir påmind nog!

Idag har Vilma tillbaka på dagis. Jag har ju hållit henne hemma i nästan två veckor för att det gått feber och kräksjuka på dagis och det vill vi inte ha hem när jag ska föda barn snart. Men hon hann inte gå sina ynka 5 timmar innan jag fick veta att ett annat barn kräkts och då satte jag mig direkt i bilen och hämtade hem henne. Vill inte ta några risker! Som tur är går det barnet på andra avdelningen (de äter tillsammans) och de var ute och lekte när jag kom så förhoppningsvis är smittorisken väldigt låg. Men nu blir det till att vara hemma resten av veckan igen...

Nu blev det ett deppigt inlägg, men whatever....