9 dagar!

Då är Elsa redan 9 dagar gammal. Vet att alla säger det jämt men- det är sjukt vad fort tiden går! Jag har bestämt mig för att njuta mer av den här bebistiden, för den kommer ju aldrig tillbaka. Och inte ska vi ha fler barn heller så nästa gång får mina syskon se till att få några bebisar som jag kan mysa med!
Tänkte att jag skulle berätta om förlossningen för den som tycker det är intressant. Om inte annat kan det vara kul för mig att ha kvar och läsa om senare när man glömt bort den fruktansvärda smärtan.
Det började i vilket fall på natten mot måndag den 3e december. Slemproppen (Uuuuuw!) gick och jag kände några svaga värkar men inget mer än så. Så Roger jobbade som vanligt på måndagen och jag hade bara värkar till och från under dagen. Men på kvällen skojade jag om att "Om vattnet går i natt så blir det precis samma som med Vilma" (Att vattnet gick på måndagsnatten men hon är inte ute förrän på torsdagkväll och då skulle det även bli den 6e, samma datum som Vilma) Men jag trodde ju aldrig att nåt skulle hända förrän jag vaknade av att jag behövde gå och kissa och kände att det faktiskt sipprade ut vatten. Så jag ringde förlossningen på morgonen så vi fick komma in så fort vi kunde. Vilma skulle ju skjutsas till farfar först och sen har vi ju typ 2 mil till sjukhuset. Jag var orolig eftersom bebisen inte var fixerad vid den sista kontrollen och navelsträngen kan halka före huvudet om vattnet går. Men barnmorskan kände att hon var fixerad nu och jag fick ligga med CTG-kurva på magen. Den visade (och jag kände) värkar med 10 minuters mellanrum och det var nästan ingen på förlossningen så vi fick ett rum där för att se om det kom igång. Men det avtog istället och värkarna försvann nästan. Då bestämde vi oss för att åka hem och vila eftersom jag inte sovit så mycket genom värkarna på natten. Vi hyrde en film på vägen hem och slocknade båda två på soffan, Vilma fick vara kvar hos farfar tills vi visste om det kom igång mer eller inte.
Roger tyckte vi skulle ta en sväng till stan och gå omkring så kanske det kommer igång och då är vi ju redan i närheten av sjukhuset. Så vi gick runt i stan och på olika gallerior i flera timmar på eftermiddagen. Då och då fick jag stanna upp och luta mig mot Rogers axel och andas igenom värkarna. Kanske såg ut som jag höll på att svimma i julhandeln men det var bara lite värkar! Vid sjutiden hade det kommit igång med 10-15 minuters mellanrum igen och gjorde ordentligt ont. (Som man trodde då, innan man kände de riktiga värkarna) Vi ringde till förlossningen och fick komma upp på kontroll, de erbjöd oss att sova där men jag hatar ju sjukhus och kände att jag nog sover bättre i min egen säng. Så jag fick smärtstillande tabletter med mig hem och vi åkte hemåt. Tabletterna gjorde ingen direkt verkan och jag trodde aldrig jag skulle somna, men jag måste ha somnat till åtminstone en halvtimme. För när jag vaknade och satte mig upp så sa det SPLASH och vattnet gick på riktigt. Och som på en sekund kom värkarna med 5 minuters mellanrum och det var nästan omöjligt att andas sig igenom dem. Roger fick ringa till förslossningen och de sa bara Kom hit! Så vi satte oss bilen direkt, i snöstormen! Jag sa åt Roger att köra försiktigt, jag kommer ju hellre fram och nästan föder i bilen än inte kommer fram alls. Men samtidigt som han skulle hålla sig lugn så satt jag och halvskrek i baksätet när jag insåg att det bara var 4 minuter mellan varje värk.
00.26 är vi inskrivna i förlossningsrummet och de ber mig prova lustgasen, men det gör för ont! Jag kan inte fokusera på att andas i en mask när det gör så ont. Så jag ber om ryggmärgsbedövningen, som jag tog med Vilma också och då funkade den jättebra. Men den gången tyckte jag att det tog en sekund att sätta den och sen hjälpte den på en gång med smärtan. Nu fick jag verkligen kämpa för att ligga stilla medan doktorn satte den på plats och sen frågade barnmorskan flera gånger om smärtan minskat men jag kunde inte säga att den gjorde det nåt märkbart. Till slut fick jag kliva upp och kissa och sen sätta mig på sängkanten en stund. Men värkarna gjorde så fruktansvärt ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ville nästan börja sparkas och slåss för att ta ut aggressionen nånstans. Det är ju så frustrerande att ha en sån smärta som man inte kan kontrollera. Och stackars Roger kunde bara sitta på sidan om och hålla min hand. Som jag kramade så hårt så han efteråt trodde att vigselringen blivit ihoptryckt. Men han härdade ut som tur var.
Till slut kändes den där "skita på sig känslan" och barnmorskan bad mig att krysta. Äntligen kunde man bli förbannad och ta ut ilskan på nån slags kraft. Och 02.20 registrerades krystvärkar i journalen och 02.38 är hon född. Och på en sekund är all smärta borta, det är en sån sjuk känsla att gå från att skrika i panik och smärta ena sekunden och sen bara slappna av och bli så lättad och lycklig en sekund efter.
En stund senare kom sköterskorna in för att mäta och väga henne. Hon vägde 3985g och var 52cm, både längre och tyngre än Vilma var och jag som gissat på att hon skulle bli mindre. Tyckte min mage var så liten jämfört med för tre år sen. Men så såg dem att hon hade lite låg temp och fick ligga mot mitt bröst under en massa filtar ett tag för att få värme. Samtidigt kom brickan med det berömda fikat in så fick Roger ta Elsa på bröstet medan jag fick duscha av mig. Och det är nog den värsta stunden av allt, när magen som nyss var så rund och fin helt plötsligt är en hängande hudpåse, blod överallt och nålar i armarna. Ingen vacker syn...
Sen fick vi ett rum på BB, som tur var slapp vi dela med någon annan eftersom vi fick det vid halv sex på morgonen och halv åtta var det dags för frukost. Bara sova två timmar och sen upp igen! Elsa verkade må jättebra och tempen steg till det normala. Däremot hade en första barnmorska frågat om vi ville åka hem direkt på morgonen och nästa som kom in på rummet berättade att vi inte får åka förrän tidigast 36 timmar efter födseln då jag hade en tidig vattenavgång. (Mer än 18 timmar innan födseln) Så då räknade vi ut att vi får åka hem på torsdag eftermiddag och längtade dit med en gång. BB kan vara det värsta stället på jorden, typ som fängelse. (Dessutom var det svinkallt i vårt rum och trots att vi sa det till flera ut personalen och dem till och med höll med om att det var kallt så blev det ingen ändring på det. Jag fick sitta i fåtöljen bredvid elementet med en filt över mig varje gång jag skulle amma.) Men när torsdagen kom och vi väntade på vår läkarundersökning som skulle vara innan hemgång så säger dem att dem sett i journalen att jag fått antibiotika i droppet som man ska, men man måste få det minst 2 timmar innan födeseln för att bebisen ska få i sig nog mycket. Och mitt dropp sattes ca 1tim och 54minuter (!) innan födseln och då var Elsa i en riskzon för att få en infektion så doktorn tyckte att vi skulle stanna en natt till. Men hon gjorde läkarundersökningen ändå och såg inga fel alls på Elsa. Jag blev genast jättebesviken när jag längtat så mycket hem till mitt eget men kände såklart att Elsas hälsa är viktigast så vi blev kvar en natt till. (Alla nyfödda kan ju få en infektion såklart men Elsa var  lite mer utsatt utan antibiotikan.) Natten blev utan Roger då han var tvungen att hämta hem Vilma från farfar. Och det kan ha varit den värsta natten hittills i mitt liv. Elsa sov och åt som hon skulle men jag kände mig verkligen som en fånge. Usch för sjukhus!
Under torsdagen frågade jag även barnmorskan om jag inte kunde få lite ersättning och ge extra till Elsa. För även om jag tänkt att amma så får hon ju inte i sig mer än ett par droppar och det kändes inte nog. Jag vet att vi fick ersättning med Vilma fast jag tänkt amma då också och då var det inga problem, snarare deras idé att ge extra. Men den här gången sa dem att det var minsann fullt normalt att de skulle klara sig på ett par droppar mjölk tills det runnit till ordentligt. Så det var ju bara att fortsätta amma de dropparna då.
Doktorn från kontrollen på torsdagen hade lovat mig att få komma hem vid lunchtid på fredagen efter en ny läkarkontroll av Elsa. Så Roger hade gjort sig beredd att hämta hem oss och jag började packa ihop våra saker på rummet. Men på kontrollen var det såklart en ny läkare (en jättebra och trevlig en iofs!) som upptäckte att Elsa var lite skakig. Och det berättade jag att hon varit hela tiden, små bebisar är ju lite ryckiga i sina rörelser så vi hade ju inte tänkt att det var nåt fel. Men han gjorde ett test på blodsockret och såg att det låg på 1,9 och bör ligga på 2,6 eller mer. Så där kunde jag glömma att få åka hem till lunchtid för de ville ge henne extra ersättning och se så att blodsockret steg som det skulle. Och tillmatningen och testen skulle ske med tre timmars mellanrum, och de ville ha minst 2 positiva test innan vi fick åka hem. Då insåg jag att det skulle ta hela dan och bröt ihop. Kändes som jag ville rymma därifrån! Och hur kunde läkaren dagen innan missa att hon var skakis!? Jag blev så arg och ringde till Roger som blev ännu mera arg att det inte upptäckts tidigare då vi faktiskt bett om att få ge henne extra mat. Han tog med sig Vilma och kom upp och hälsade på oss ett par timmar medan vi väntade på det första testet som visade 2,7. Då tänkte vi direkt vilken lättnad, då behöver vi bara ett bra test till så får vi åka. Så Roger åkte och handlade mat med Vilma medan vi väntade på nytt test. Tre timmar (och en fruktansvärd barnmorska!) senare så visade testet 3.0. Jaaaa, vi får åka hem! Men icke, helt plötsligt var ju två test alldeles för lite och dessutom måste vi ha nåt slags godkännande från barndoktorn innan vi skulle åka. Men då blev Roger förbannad och ifrågasatte hur reglerna kunde ändras med några timmars mellanrum hela tiden. Och samtidigt kom och gick det ny personal hela tiden och inte verkade dem kunna prata med varandra om vår situation heller! Vid halv 4 på eftermiddagen togs det senare testet och sen väntade vi på barndoktorns utlåtande. Men klockan gick och halv sju var det dags för mer mat och nytt test som visade 3.5. Men än hade ingen doktor dykt upp. Tydligen har dem EN doktor på hela barnakuten, förlossningen och BB på kvällar och helger. Extremt bra prioritering! Vi väntade och väntade och tillslut fick vi nog! Vi bad om att få skriva ut oss själva på "egen risk" som det så fint heter, och fick åka hem! Då var klockan redan nio på kvällen och vi hade väntat på doktorn sen fyra. Men så fick vi en tid klockan 8 på lördag morgon för återbesök och fick den duktiga doktorn som upptäckte att hon var skakig. Och han friskförklarade henne direkt! Hon såg så fin och välmående ut och blodsockret var normalt. Så äntligen fick vi komma hem och stanna hemma! Helt sjukt hur rörigt det är på BB och alla verkar ju vara olika skolade eftersom reglerna kunde ändras under samma dag....Som tur är var det sista gången vi låg där! ;)

Och nu har vi alltså haft 2 barn i 9 dagar. Jag går redan med huvudvärk och kan knappt minnas när jag duschade eller åt senast, men snart ska man väl vänja sig hoppas jag...Elsa är i alla fall jättesnäll och sover och äter som hon ska. En riktig liten gosbebis!