Promenad!

Idag skiner solen och det droppar från taket så vi tog en promenad till lekparken! Den ena intog gungan direkt och den andra sov gott i vagnen. :)

Onsdag!

Nu har Elsa redan passerat tvåmånaders ålder. Igår var vi på läkarkontroll med henne och fick så mycket beröm för att hon är så vaken och glad. Här lyckades jag filma en liten snutt när hon skrattar åt Vilmas "fåret-Shaun". Jag hoppas filmen funkar att se då det är den första jag filmat med nya mobilen och lagt över till datorn.


Tack för alla kommentarer på förra inlägget! Jag gillar inte när folk vräker ut sina problem på internet för att alla ska tycka synd om dem och säga att de visst är värdefulla, så det var absolut inte det jag ville uppnå. Jag ville mest skriva av mig och få ur mig lite av allt jag gått och tänkt på, och det fick jag ju också.


Idag har vi egentligen babysång på schemat men jag kände mig lite febrig och hängig så Vilma är på dagis och Elsa och jag slappar hemma. Men nu ska vi göra oss klar för att åka lämna en grej som jag sålt. Jag försöker sälja av lite grejer som inte används och alla kontanter vi får tag i läggs i reskassan till London. :)

Hemlängtan!

Ibland mår jag så dåligt, vill bara krypa ner i ett svart hål och försvinna tills det gått över.Och när man går hemma mycket och inte har nån vuxen att prata med om dagarna så får det en att fundera mycket på sin tillvaro. Och jag har insett att det känns som om jag går och väntar på nånting, varje dag känns som om jag kommit närmare nånting och "snart är det inte långt kvar". Men bara för nån vecka sen slog det mig vad jag går och väntar på; Att få flytta hem. Det känns som jag bor här tillfälligt och snart ska jag flytta hem till mitt kära Sundsvall igen. Så när jag insåg att jag nog aldrig kommer få bo där igen, kanske som närmast när vi blivit pensionärer så känner jag mig förkrossad och börjar inse vad jag offrat mycket för att vara här idag.
   Tanken på att flytta till Roger när vi blev tillsammans var inte så främmande, självklart vill man vara med den man älskar. Och just då verkade timingen så perfekt! Jag hade en tillfällig anställning som precis tagit slut och Roger hade fått fast tjänst här nere och nästan nyss börjat på den så varför skulle han säga upp sig och sitta arbetslös hos mig? Det kändes ju bara mer fel. Men så blev jag gravid väldigt snabbt (och ja, det var planerat men vi trodde aldrig att det skulle gå på en gång) och då tänkte jag nog att vi har ju alla möjligheter att flytta med barnet också, inga problem! Men en månad innan Vilma föddes startade Roger sitt livs dröm, sin egen bilverkstad! Och det flyttar man inte så lätt på. Där och då insåg jag det inte, men nu har jag insett det, det var då jag blev fast här nere. Jag har lämnat alla mina vänner och hela min familj och släktingar för den här mannen och nu är jag fast är nere, just den tanken ger mig sån panik. Det är först nu jag insett att jag kommer aldrig ha mina syskon i närheten, vi kommer aldrig ha roliga spontana kvällar tillsammans, gå ut och äta, fira födelsedagar tillsammans, ingenting sånt. De få gånger om året vi ses så krävs det lång framförhållning och planering för att passa allas schema och då kanske vi ses intensivt i ett par dygn och det dröjer flera månader till nästa gång, likadant med min mamma. Även om vi har närmare till varandra nu än då så är det ändå tre timmar bort med bil. Jag mår så dåligt och blir så lessen när jag tänker på allt vi går miste om hos varandra, tänk vad fruktansvärt det kommer kännas när dem har fått barn och jag bara får se dem med flera månaders mellanrum mellan gångerna, usch!
   Ibland känns det som jag offrat för mycket, inte tänkt efter före. Roger lever sin dröm; familj, hus och egen firma. Men vad det det här jag drömde om? Att gå hemma med två småbarn och ha en man som jobbar 50-70 timmar i veckan? Njaaa, jag vet faktiskt inte svaret på det. Självklart älskar jag mig man mest av allt i världen, det finns ingen finare människa eller bättre far till mina barn, men tanken slår mig rätt så ofta. Vad hade jag gjort nu om jag inte flyttat hit? Om vi inte fått barn direkt? Om han inte startat firman?
   Usch, vad jobbigt sånt här är att tänka på. För att inte tala om mina vänner, vad jag saknar dem! Bara att ses spontant med nån som känner en ut och in och kunna prata om vad som helst. Eller bara diskutera gamla minnen....oftast blir man ju lite utanför när man träffar nya vänner här nere. Det är en ganska liten stad och de flesta känner till varandra, kanske gått i samma skola eller kommer från samma område. Jag har ju inget sånt! Det finns ju bara minnen sen 4 år tillbaka här nere, inga barndomsminnen eller gemensamma klasskompisar. Tror nog aldrig jag kommer känna mig hemma här på samma sätt som hemma. Nej just nu är allt bara blä, och det ända som kan ändra på det är att Roger säljer firman, vilket inte kommer hända inom de närmaste 40-50 åren. Men om tre veckor får jag ju iaf träffa min mamma, i  t r e   h e l a   d a r!