Det sket sig hörni!

Min periodiska fasta sket sig. Måndag gick jättebra, tisdag fick jag vabba trots pappavecka så måltiderna blev lite anpassade efter vad barnen orkade äta. Men det gick hyfsat ändå. Onsdagen blev Elsa sämre och på eftermiddagen satt jag över en timme i telefon för att få en tid på jourcentralen. Hon hade öroninflammation och fick penicillin. Men jag kom hem efter min sluttid och hade inte ätit mycket alls på dagen så jag gav upp för att äta. Sen åkte jag till Daniel på torsdagen och stannade till lördagen. På torsdagskvällen efter vi hade ätit min supergoda lchf-grönkålspaj så blev min mage som en jätteballong. Det blir den ju ibland när jag fuskat med kolhydrater nu när min kropp är vad att vara utan. Men det släppte liksom aldrig, trots att själva mat-magen fungerade som vanligt, så att säga. Jag väntade och väntade på att komma tillbaka till min vanliga mage men den var konstant som en ballong, dag som natt, mat eller inte. Så i onsdags efter en vecka med svullen mage ringde jag 1177 som hänvisade till gynekologen på sjukhuset. På torsdagen fick jag en telefontid dit, och de tyckte jag skulle ta ett graviditetstest, trots att jag äter p-piller. (det finns väl nån liten promilles risk) På eftermiddagen tog jag ett test som visade negativt. Så jag köpte laxerande medel och käkade det både torsdag och fredag. På lördagen kom magen igång och själva bulan försvann litegrann. Men fortfarande är jag inte mig själv än. Vet inte vad jag ska ta till härnäst? Har ju verkligen inga andra symptom än en ballong, har inte ont, ingen feber eller mår illa eller nånting sånt. Får väl vänta och se antar jag, känns som jag gått upp lite i vikt igen så det är väl bara tagga till i kosten och träna lite mer. Kanske undvika laktos lite mer än vad jag redan gör. Hur som helst så blev det inget vidare med den där fastan. Men det låter väldigt intressant så det ska jag absolut testa längre fram! Kanske lättare när man har ett jobb att gå till om dagarna så man slipper gå hemma och frestas till att småäta.

Jag har insett att det är hög tid att jag skaffar mig lite nya vänner här nere! Är med i lite olika sidor på facebook för ensamstående föräldrar och nu ska vi försöka dra ihop en träff med de här från Östergötland. Ska bli kul! Det blir annars väldigt ensamt de veckorna jag har barnen. Blir ju annat med ett arbete att gå till om dagarna och lite mer rutiner för barnen. Nu måste de sysselsätta sig hemma så många timmar på mina veckor och det blir väldigt lätt bråk och skrik här hemma eftersom vi nästan klättrar på varann på 56kvm. Men snart är våren här och då kan man hitta på lite mer utomhus! Skulle vara kul om Vilma fick lite vänner häromkring i samma ålder som henne.

Nu ska jag passa på att röja lite i lägenheten och imorrn bär det av till Katrineholm igen för lite försenad alla hjärtans dag! Men först en tur till gymmet förstås!

Dag ett.

Första dagen med fasta. Det har gått jättebra! Jag åkte till gymmet och körde ett pass för axlar och bröst. Är dåligt motiverad när jag är ensam men nog var jag ändå rätt mör när jag gick därifrån. Det är en sån härlig känsla att kunna se sig i spegeln medan man tränar och känna sig stolt! En tränad kropp är inget man bara får, det får man verkligen kämpa för och det gör jag. Just nu känner jag mig väldigt glad och tillfreds med mitt liv. Såklart är det en sorg på ett sätt att mina barn inte får växa upp i den kärnfamilj som vi hade skapat och tänkt att leva i. Men i det långa loppet tror jag inte att de tar skada. R och jag är bästa vänner, åtminstone ser jag honom som min bästa vän. Han finns och ställer upp och skulle det skita sig ordentligt i mitt liv så vet jag att han skulle lyssna, lika som jag skulle för honom. Men så som vi har det nu, med varannan vecka, känns helt optimalt. Man har massor av egentid att fokusera på sig själv och sina egna intressen, i mitt fall träningen. Barnen får ensamtid med sina föräldrar, vi ser till att dela på dem ibland så de också får egentid utan sitt syskon. Jag har mitt egna hem, jag styr helt över regler, tider och stil här vilket är väldigt skönt. Jag har min fina Daniel som jag älskar och som älskar mig på det sättet jag alltid önskat att någon skulle älska mig på. Det är svårt att förklara men så känns det. Vi är båda helt nöjda med att inte skynda på nånting, vi har båda våra barn att tänka på när det gäller att flytta ihop eller så. Känns skönt. 

Så nu saknas bara ett jobb. Och några vänner. Ja någon att umgås med ibland vore kul.  

Träningsblogg?

Kanske blir det mer till en träningsbloggen det här? Inte mig emot! Haha! 

Just nu har jag precis satt mig i soffan och ser på min söndagsfavorit; Så ska det låta! Och dricker lite vatten. Imorgon börjar nämligen ett litet testprojekt kan man säga. Jag ska testa periodisk fasta för att se om det kan kicka igång de där sista kilona jag skulle vilja tappa, och samtisigt blir det myclet gym och träning såklart. Det finns aldrig nån quickfix om man vill ha en tränad kropp! 

Periodisk fasta är precis vad det låter som, man fastar i perioder. Man har ett ätfönster och ett fastefönster över dygnets 24 timmar och för mig kommer jag äta 11-19 och fasta där emellan. Alltså ingen mer frukost för mig! Inte på en vecka iaf, tänkte börja med det och se om det ger något. När man äter kan man välja att äta samma antal kalorier som innan eller minska lite för att gå ner i vikt. Det finns en massa nyttiga hälsoeffekter av att fasta och allt går att läsa om på den här sidan; http://www.jonasbergqvist.se/periodisk-fasta

Ska bli intressant att testa nåt nytt! 

På bilden ovan ser man mig i början av januari i år. Är man intresserad av att gå ner i vikt så rekommenderar jag verkligen att ta lite formbilder för att ha och peppa sig själv med när man är lite deppad. 

Vad jag vill få ut av min träning är att tappa ett par kilon till, få lite större rumpa, plattare mage, starkare armar och starkare ben. Mitt yrke kräver en bra fysik och det underlättar ju när man tycker det är kul. 

Vem är jag då?

Så vem är jag då? 

Om nån mot förmodan skulle halkat in här precis nu så kör jag en snabb tillbakablick. 

Är 28 år, flyttad från Sundsvall till Söderköping -08. 

Två döttrar -09 och -12. 

Skild med deras pappa -15. 

Kastade mig in i ett nytt förhållande som visade sig vara väldigt destruktivt. Kände mig som på livets botten. Hittade mig själv igen och därefter min stora kärlek Daniel som jag har ett distansförhållande med. Har under resans gång ätit lchf i perioder och nu mer än nånsin och dessutom tränar 3-5 ggr i veckan vilket resulterat i minst 18kgs viktnedgång på två år. Bilden ovan visar till vänster; oktober 2013. Mitten; oktober 2014. Höger; december 2015. Nu tränar jag för att få en bra fysik och en snygg atletisk kropp! Så nu vet ni det! 

Tänk så många gånger jag tänt att gå in här och skriva av mig under det gångna året. Så många gånger att jag tappat räkningen. Tänk om det fått mig att inse mitt misstag tidigare, det kan man bara spekulera i.

Jag vet inte hur många av mina vänner och släktingar som hittar hit fortfarande men jag hoppas kunna använda bloggen nu för att dela med mig delar av vad 2015 har betytt för mig och var jag är idag. Jag är inte ute efter att hänga ut någon eller några utan det här är endast för min egen dokumentation/bearbetning och för att få andra att förstå vad jag gått igenom. Jag är rätt säker på att händelser från förra året är lätt att tolka som man vill och väldigt lätt blir nåt som ändras via rykten och lätt att "snacka skit om". Möjligtvis är jag inte riktigt samma person som jag var för ett år sen, eller två eller tre, men har jag ändrat mig så har jag ändrat mig till det bättre och det hoppas jag alla kan se.

Just idag har jag på morgonen kommit hem från min pojkvän (det är så töntigt att säga pojkvän när man varit gift så jag kanske kallar honom för bara Daniel, eftersom han heter det, haha!). I förrgår när jag åkte till honom så var det på dagen 4 månader sedan vi träffades första gången. Det var egentligen en slump att vi hittade varandra, eller att jag hittade honom snarare. Efter att allt det jobbiga i Enköping hade hänt och jag flyttat därifrån i slutet av augusti så gick veckorna och jag var hemma med barnen mycket. Hade praktik, packade och städade i huset inför min utflyttning. Jag började hitta tillbaka till mig själv, vågade prata med mina närmaste om vad jag varit med om det senaste året, vågade ta avstånd från den personen som fått mig att må så dåligt. Bestämde mig för att inte falla tillbaka igen, fick mycket stöd från familjen. Så gick jag med i nån facebooksida för singlar och som vanligt hängde det bara desperata drägg där som bara sökte uppmärksamhet och bekräftelse. Till viss del gjorde väl jag också det, klart man behöver få höra att man duger efter allt det som varit och man var rädd för att man sabbat sitt liv och skulle bli ensam för alltid. Men så var han en av dem som gillade mitt inlägg där så jag chansade och skrev till honom. Mest för att han såg bra ut och verkade ha barn. Hade bestämt mig för att inte ens intressera mig för någon som inte hade barn igen, det är lönlöst att få en barnlös att försöka förstå hur livet med ett barn är, hur mycket man måste offra, kände jag. Han svarade och vi började diskutera träning, kost, lchf, mål i livet....allt möjligt! Och mycket kändes gemensamt. Vi skrev och skrev och han verkade så himla trevlig och vettig. Jag kände att det kunde inte riktigt vara sant att han både var lång, snygg, hade barn OCH var vettig i sitt tänkande! Haha! Såklart kunde vi inte låta bli att träffas. Den 19 oktober tog han tåget ner, eftersom han bor ca 7mil bort, och min syster skjutsade mig till stan för att vi skulle kunna gå ut nånstans och ta ett glas ihop. Men efter att vi möts och gått runt i stan och snackat lite ett tag så slutade det med ett mysigt biobesök istället och sen var jag fast. Och han likaså. Vi bestämde att ta dag för dag och lära känna varandra, eftersom vi bor en bit ifrån varandra så blir det naturligt så att vi inte ses så ofta och det tycker vi båda är helt perfekt. Ibland ses vi med våra barn och ibland ses vi utan. Man får SÅ mycket kvalitetstid tillsammans och ingen av oss är redo för att bli sambo igen, helt perfekt!
Jag kan förstå att många kan tänka och tycka och snacka om att jag kastar mig från det ena förhållandet till det andra och visst, det ser nog ut så utifrån. Och det kan jag erkänna att jag gjorde för ett år sedan, kastade mig in i nåt jag trodde var bra men som visade sig var dåligt gång på gång och ändå höll jag mig kvar. Den här gången lovade jag mig själv att jag ska verkligen känna att det är rätt, annars klarar jag mig fint själv med mina tjejer. Men vet ni? Det känns SÅ rätt. Han är helt fantastisk, så olik alla andra jag fallit för men ändå har han precis ALLT. Och han är så otroligt trygg och kärleksfull att man knappt kan tro att det är sant att någon har såna fina, stora känslor för mig. Vi delar intresset för träning och kolhydratsfri kost, vi har båda barn och vet hur det livet är, barnen funkar bra ihop vi tränar ihop, verkligen allt känns helt underbart med honom! Så vill nån tro att jag bara kastat mig in i ett nytt förhållande och inte tänker på någon annan än mig själv så snälla; tänk om!