Tänk så många gånger jag tänt att gå in här och skriva av mig under det gångna året. Så många gånger att jag tappat räkningen. Tänk om det fått mig att inse mitt misstag tidigare, det kan man bara spekulera i.

Jag vet inte hur många av mina vänner och släktingar som hittar hit fortfarande men jag hoppas kunna använda bloggen nu för att dela med mig delar av vad 2015 har betytt för mig och var jag är idag. Jag är inte ute efter att hänga ut någon eller några utan det här är endast för min egen dokumentation/bearbetning och för att få andra att förstå vad jag gått igenom. Jag är rätt säker på att händelser från förra året är lätt att tolka som man vill och väldigt lätt blir nåt som ändras via rykten och lätt att "snacka skit om". Möjligtvis är jag inte riktigt samma person som jag var för ett år sen, eller två eller tre, men har jag ändrat mig så har jag ändrat mig till det bättre och det hoppas jag alla kan se.

Just idag har jag på morgonen kommit hem från min pojkvän (det är så töntigt att säga pojkvän när man varit gift så jag kanske kallar honom för bara Daniel, eftersom han heter det, haha!). I förrgår när jag åkte till honom så var det på dagen 4 månader sedan vi träffades första gången. Det var egentligen en slump att vi hittade varandra, eller att jag hittade honom snarare. Efter att allt det jobbiga i Enköping hade hänt och jag flyttat därifrån i slutet av augusti så gick veckorna och jag var hemma med barnen mycket. Hade praktik, packade och städade i huset inför min utflyttning. Jag började hitta tillbaka till mig själv, vågade prata med mina närmaste om vad jag varit med om det senaste året, vågade ta avstånd från den personen som fått mig att må så dåligt. Bestämde mig för att inte falla tillbaka igen, fick mycket stöd från familjen. Så gick jag med i nån facebooksida för singlar och som vanligt hängde det bara desperata drägg där som bara sökte uppmärksamhet och bekräftelse. Till viss del gjorde väl jag också det, klart man behöver få höra att man duger efter allt det som varit och man var rädd för att man sabbat sitt liv och skulle bli ensam för alltid. Men så var han en av dem som gillade mitt inlägg där så jag chansade och skrev till honom. Mest för att han såg bra ut och verkade ha barn. Hade bestämt mig för att inte ens intressera mig för någon som inte hade barn igen, det är lönlöst att få en barnlös att försöka förstå hur livet med ett barn är, hur mycket man måste offra, kände jag. Han svarade och vi började diskutera träning, kost, lchf, mål i livet....allt möjligt! Och mycket kändes gemensamt. Vi skrev och skrev och han verkade så himla trevlig och vettig. Jag kände att det kunde inte riktigt vara sant att han både var lång, snygg, hade barn OCH var vettig i sitt tänkande! Haha! Såklart kunde vi inte låta bli att träffas. Den 19 oktober tog han tåget ner, eftersom han bor ca 7mil bort, och min syster skjutsade mig till stan för att vi skulle kunna gå ut nånstans och ta ett glas ihop. Men efter att vi möts och gått runt i stan och snackat lite ett tag så slutade det med ett mysigt biobesök istället och sen var jag fast. Och han likaså. Vi bestämde att ta dag för dag och lära känna varandra, eftersom vi bor en bit ifrån varandra så blir det naturligt så att vi inte ses så ofta och det tycker vi båda är helt perfekt. Ibland ses vi med våra barn och ibland ses vi utan. Man får SÅ mycket kvalitetstid tillsammans och ingen av oss är redo för att bli sambo igen, helt perfekt!
Jag kan förstå att många kan tänka och tycka och snacka om att jag kastar mig från det ena förhållandet till det andra och visst, det ser nog ut så utifrån. Och det kan jag erkänna att jag gjorde för ett år sedan, kastade mig in i nåt jag trodde var bra men som visade sig var dåligt gång på gång och ändå höll jag mig kvar. Den här gången lovade jag mig själv att jag ska verkligen känna att det är rätt, annars klarar jag mig fint själv med mina tjejer. Men vet ni? Det känns SÅ rätt. Han är helt fantastisk, så olik alla andra jag fallit för men ändå har han precis ALLT. Och han är så otroligt trygg och kärleksfull att man knappt kan tro att det är sant att någon har såna fina, stora känslor för mig. Vi delar intresset för träning och kolhydratsfri kost, vi har båda barn och vet hur det livet är, barnen funkar bra ihop vi tränar ihop, verkligen allt känns helt underbart med honom! Så vill nån tro att jag bara kastat mig in i ett nytt förhållande och inte tänker på någon annan än mig själv så snälla; tänk om!