Igår kom beskedet om min farfars död. Först kände jag ingenting men senare på kvällen kom känslorna, och samvetet. Jag känner mig så elak som vetat om att han mått sämre och sämre och bott på hem det senaste åren men ändå inte hälsat på. Fast det beror på att jag inte ville minnas honom som den gamla ynkliga gubben han blev utan den friska söta farbrorn som han var när vi var små. Som tur är hann vi i alla fall ta ett foto med fyra generationer när Vilma var 2 månader. Vila i frid, lilla farfar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar