Vilma har fyllt 3!

Nu har min lilla (stora) skatt fyllt 3 år! Igår var hennes riktiga födelsedag men vi har firat henne hela helgen. I lördags med familj och några vänner till oss och i söndags hade Vilma sitt första riktiga barnkalas med sex stycken andra treåringar på besök. Då var det livat i huset! Hon har fått så mycket fina presenter och var jätteglad över alla paket men igår när vi kom hem väntade den största överraskningen; på gräsmattan stog en helt egen studsmatta! Så idag efter dagis har hon invigt den och ville såklart aldrig gå därifrån.

Kan fortfarande inte förstå att det är 3 år sen hon föddes! Att tiden går fort är ingen klyscha, det är ju faktiskt helt sant! Alldeles för fort går det. Ena dagen tänker man att "hon börjar kunna några färger nu" och nästa dag kan hon varenda färg man frågar om. Eller som ena dagen har hon bara blöja och nu har hon varit blöjfri utan olyckor i snart en vecka. Helt otroligt! Men som hon själv brukar säga (som vi har "mutat" med) så är det ju bebisens tur att ha blöjor snart och då ska ju Vilma vara stor tjej och klara sig utan.

2 årsdagen!

Nyfödd, bara ett par timmar gammal.

1 årsdagen!

Vet inte om jag skrivit om förlossningen nån gång här men jag tänkte göra det i korta drag nu. Det började på måndagen den 3e augusti med att vattnet gick ca 23 på kvällen. Jag ringde in direkt i panik och trodde att hon skulle ploppa ut när som helst trots att jag bara hade svaga värkar. Men vi fick en tid på morgonen dagen efter för kontroll. Och allt såg bra ut så det var bara att vänta hemma. Hela tisdagen gick med små värkar med kanske 10-20 minuters mellanrum. Så på onsdagen fick vi en ny tid för kontroll och jag hoppades att de skulle sätta igång men allt såg så bra ut så de ville vänta lite till för att se om det kom igång av sig själv. Efter kontrollen där allt såg bra ut igen och jag inte hade öppnat mig nåt speciellt så fick vi vänta hemma till torsdag då vi hade en tid för igångsättning kl 10. Det kändes som en evighet fast att man visste att det var ens sista dag som "inte mamma". På torsdagen åkte vi in och de satte dropp så värkarna kom igång. Jag var väldigt envis om att klara mig utan smärtlindring då jag ser mig som väldigt smärttålig men efter att ha kämpat ett par timmar så provade jag lustgasen. Den funkade inte alls och smakade bara blä så den hoppade jag över. Så var jag uppe och gick omkring ,duschade, kissade och gjorde vad jag kunde för att skynda på då det bara gjorde ondare och ondare. Men så står det så roligt i min journal typ klockan 15; "Patienten väljer att kämpa på ett tag till utan smärtlindring" och kanske vid 15.30 "Patienten ger upp och vill ha epidural". Haha! Så kom en doktor och skulle sticka mig i ryggen och jag var nästan mer rädd för den sprutan än för hela förlossningen efter att ha sett alla förlossningsprogram på teve där mammor skrikit i panik för den gör så ont. Men den kändes faktiskt inte vad jag minns, eller så var jag så inne i all annan smärta som var samtidigt.
Efter sprutan släppte äntligen det fruktansvärda tycket som kändes över bäckenet. Vet inte hur det kan förklaras men det kändes som nån hängt flera hundra kilo i ett bälte runt min midja och jag skulle försöka hålla emot tyngden som tryckte neråt. Men kvar hade jag ju den vanliga värksmärtan och tillslut hade jag ju även öppnat mig nog. Tror klockan var omkring 18 när krystvärkarna började och efter att ha kämpat med att krysta länge så började sköterskorna prata om sugklocka. Då minns jag att jag tänkte bestämt: JAG SKA MINSANN INTE HA NÅN SUGKLOCKA! Så efter att ha krystat länge och hade flera olika sköterskor och en doktor i rummet, varav en sköterska hängde och tryckte hårt över magen så kom Vilma ut 19.27 på torsdagskvällen den 6e augusti 2009. Hon var 51cm lång och vägde 3555g. Helt perfekt!
Och jag minns att Roger, som stått som förlamad för han inte visste vad han kunde göra, började gråta men var fortfarande helt tyst. Så jag tittade på honom och tänkte: "Här ligger jag och kämpar så det känns som att jag ska dö och han säger inte ett ljud när hon äntligen är ute!" Så jag nästan skrek till honom: " Visst är hon fin!? Säg att hon är fin!" Haha, stackarn!
Och eftersom vi fick det sista förlossningsrummet och hela BB var så gott som fullbelagt så fick vi inte komma till ett BB-rum förrän vid 1-2 på natten och vi fick dela det med en annan familj vars barn skrek och skrek och så fort den somnat så började bebisens pappa att snarka så började skriket om på nåt. Men Vilma bara sov igenom hela natten. :)