Det är några tappra läsare som kollar in här varje dag så nu börjar det bli dags att uppdatera....jag tycker bara inte att jag har något att skriva om, därför blir det inga nya inlägg. Tycker inte att det känns så intressant med vad jag ätit till lunch och så...

Jag har i många år (sen jag började som sommarjobbare när jag var 15) jobbat som kyrkogårdsvaktmästare och alltid haft någon slags kontakt med döden. Jag vet inte hur många begravningar jag varit med om och hur många kistor jag sett sänkas ner i marken, ändå är det inte förrän nu som jag reagerat över hur konstigt det känns. Kanske har jag inte tänkt på det tidigare för att jag aldrig haft en relation till dem som dött. (Peppar, peppar har jag fått ha mina nära och kära kvar) För mig har det bara varit tomma kistor som sänkts ner. Tills för två veckor sedan.
En äldre man som bor mitt i byn, med utsikt över hela kyrkogården, där han också jobbat själv som vaktmästare i många år har dött. Och det konstiga med historien är att vi ena dagen vinkade glatt till honom när han kom körandes i sin bil och andra dagen står ambulansen utanför hans hem och vi fick senare höra att han hastigt dött i hjärtfel. Han har man ändå haft en slags relation till och nu är det han som ska ner i marken härnäst. Det känns konstigt. Om jag då tänker efter att min morfar och min farmor också ligger där nere i marken så får jag lite rysningar. Även om det bara är "skalet" som ligger där nere...
För mig har det alltid känts naturligt att begravas i kista men nu börjar jag tvivla. Samtidigt som det känns väldigt konstigt att lägga en människa i en låda och sen sänka ner den i marken så känns det nog ännu värre att skicka in den i en ugn...
Det är många tankar som har väckts och ibland slår dödsångesten över mig. Jag är så fruktansvärt rädd för döden just för att det slår mig då och då att vi får bara EN chans att leva ett liv. Även om man tror på pånyttfödelse som föds man ju aldrig om som den person man är idag. Bara tanken på att jag inte får uppleva alla årtionden framför mig och att Vilma skulle få växa upp utan sin mamma gör mig vettskrämd.
För mig är det viktigt att kunna prata om allt, även döden och allt vad den innebär. Ni får gärna kommentera vad ni själva känner inför döden och begravningar. Vore kul att bolla lite tankar med andra.

Det blev ju ett lite dystert inlägg det här men det är något som jag haft på huvudet i ett par dagar nu och det är ju min blogg så jag får ju skriva vad jag vill ;)