Vilma är gnällig och snorig, hon vägrar sova fast hon kan sova bort hela dagarna annars. Jag är allmänt trött och deppad. Känner att jag håller på att bryta ihop. Känner mig så värdelös när man kommer på sig själv med att inte ha en aning om vad man klarar av längre. Nu har jag varit gravid och mammaledig = ARBETSLÖS i 2 år och knappt rört ett finger. Jag väger minst 10 kilo mer, har knappt några muskler kvar (och jag var rätt stark innan), knappt några vänner här, inga som helst kontakter som kan leda till jobb. Det är TVÅ ÅR sedan jag fick utmana mig själv senast och testa nya grejer, ha ett förtroende och ett ansvar på en arbetsplats där man fick beröm för sina initiativ och ett bra utfört arbete. Jag har liksom glömt hur det känns att vara JAG och vad jag gjorde, och det känns så sjukt tragiskt.
Känns som om jag bara vill spola tillbaka bandet och gå ur 9e klass igen så man vet vad man ska välja för framtid. Lära sig av sina misstag.
Som tur är ska jag ju plugga några helger under hösten och få hålla på med det jag tycker är roligast, i både teori och praktik. Träffa lite nya människor och se sig omkring.
Känns så hopplöst att leta jobb när man inte har nån tro på sig själv längre. Var är den gamla jag? Den smala tjejen som brydde sig om sitt utseende, faktiskt hade en stil, vågade stå upp för sig själv, prata inför och med okända människor och som trivdes med sig själv? Som bortblåst!
Nu har jag försökt gå ner i vikt sen januari och inte tappat ett gram, har jag inte gått ner till nyår så blir det inget bröllop. Jag tänker inte gifta mig i den här kroppen för den är inte min, den är bara ett skal.
Så nu har jag fått skriva av mig lite av det som jag känner att ingen riktigt har tid att lyssna på och förstå.
byebye
Jag både lyssnar och förstår, har haft liknande känslor bara för nåt år sen. Jag tror du kommer må mycket bättre när du pluggar lite och får träffa nytt folk och göra det du tycker är kul.
SvaraRaderaOm inte annat finns det en extra madrass och ett skönt gäng bara ett par mil bort <3
PUSS
Vad ska en mamma säga som läser det här....
SvaraRaderaJag som tycker du har levt upp så mycket sedan ni flyttade in i nya huset och du har verkat så glad och nöjd!
Nu när Roger och Vilma får sin efterlängtade kvalitetstid tillsammans, och du kommer till mig (en liten stund i alla fall) så ska du se att det blir lite förändring! Nya människor och en utbildning i det du sedan vill jobba med kan göra underverk!
Välkommen Maria!
Kram/mor
Jag lyssnar mer än gärna! Det är bara att ringa Maria! Det vet du väl? Håller med Malin, tror du kommer få tillbaka tron på dig själv då du börjar plugga igen :)
SvaraRaderaKram!
Maria när jag läser det här vill jag hoppa på en buss och ta med dig på en långpromenad, där du får prata nonstop om allt som tynger dig. sen skulle jag ge dig en STOR kram och påminna dig om att framtiden är ljus, har du haft kraft och vilja en gång så kommer du hitta tillbaka dit! nu har du varit MammaMia i ett år, och Vilma börjar bli en liten människa. Det är helt normalt att känna sig lite lost, för vart har VanligaMia tagit vägen? du måste hitta en balans. du vet vad du vill jobba med, du har hus och barn och snart en man! och du har åstadkommit detta, innan du fyllt 23! tänk vad många (mig själv haha) som inte har en aning om nåt! kom du ihåg Ulf, vår religionslärare? som han sa "när det känns som att man stirrar in i en grå vägg, så finns möjligheterna runt hörnet" var du med på den lektionen? stora kramar!
SvaraRaderaÅh Anna, det var smart sagt av er lärare! För precis så är det...
SvaraRaderaKom hit en helg Maria, det finns bullar, te och sympati här! Och långpromenader med näckrosor på vägen!
PUSS