Deprimerande tanke!

Här sitter jag som vanligt på vardagarna och nördar. Kliver upp, äter frukost, sitter vid datorn och helt plötsligt är det mörkt ute och Roger kommer hem från jobbet. Snacka om deprimerande tanke. Vad gör jag egentligen? jag som älskar att vara ute och arbeta i trägården, tänk om det bara kunde komma 1 enda dag med solsken? Och tänk om man slapp vara ensam varenda dag. Hela övervåningen är i kaos, det ligger gipsdamm i hela barnrummet och det ska rensas bland alla kartonger och skräp. Sen får jag plats att montera upp byrån. Men när ska det bli? i det här hushållet går ju alla Rogers projekt i första hand, eftersom det också är de som ofta drar in extra pengar. Men det tär på mitt spsyke att kliva över högar med kläder och saker och bara se på eländet utan att kunna/orka eller vilja göra nånting åt det. Inte ensam iaf. Nu far vi till Sundsvall torsdag till lördag och det känns bara för hemskt att behöva komma hem till ett sånt här kaos. Allt är bara motgångar och som grädde på moset har Roger troligen åkt på magsår av alla stress. Det känns ju kul. Suck.

byebye